Matminnen...

Åh, jag har så många matminnen och jag tror att 99,9% av dem är positiva.

Jag kan dra mig till minnes ett tillfälle då jag inte uppskattat maten.
Hela familjen gjorde en roadtrip till södra Frankrike 1993. Trangia köket användes flitigt till att koka makaroner i, på någon rastplats längs vägen. Och det var helt ok. För vilka ungar tycker inte om makaroner och ketchup? Säkert hade vi nåt protein till, men det kommer jag inte ihåg.
Nån gång lyxade vi dock till det hela och stannade på någon vägkrog för att äta.

Just denna vägkrog måste jag beskriva lite mer ingående för att ni ska förstå känslan vi fick när vi kom in.
Mörkbruna väggar. Lågt i tak. Orange plaststolar à la 70-tal fastnitade i golvet. Några måttligt intresserade biträden bakom kassan och flottoset låg tungt i lokalen.
Vi tänker att hamburgare är väl ändå ett säkert kort. Hur fel kan det bli?
In kommer hamburgarna à la french style. Det vill säga, blodiga burgare...
Hur många känner en 14-åring, en 12-åring och en 5-åring som tycker om blodiga burgare?
Vi skickade in burgarna för att få dem mer stekta, till personalens förskräckelse förstås...
Om vi åt nåt av burgarna sen eller inte, det har jag förträngt.

Ett annat dåligt matminne jag har kommer från Enköping. Pappa skulle på arbetsintervju och familjen följde med för att känna pulsen på stan, inför en eventuell flytt. Vi bestämmer oss för att ta en pizza till lunch, och när min pizza kommer in så ligger det hår på min pizza. Såna där lite grövre hårstrån, ni vet...
Uäk!

Så dessa två tillfällen har ju satt sina spår i minnesbanken. Men som jag skrev, de är bara ett fåtal tack och lov.